Idag tänker jag skriva ett intressant inlägg om hur jag uppfattar att min självkänsla hänger samband med själva viktnedgången. Jag tror att många som går ner i vikt, eller som vill gå ner i vikt jagar någon form av lycka. Ofta tror jag man från ett perspektiv uppfattar sig själv som just olycklig och man skyller mycket på sig själv och sin vikt. Så var i alla fall fallet hos mig.
Inombords var jag väl medveten om att det inte fanns någon annan att skylla på än mig själv för att jag var så tjock som jag ändå hade blivit. Men med jämna mellanrum vara jag nere i en sån djup håla att allt, att livet, kändes meningslöst. Jag har alltid haft ett talesätt som hjälpt mig ur alla svåra stunder jag upplevt. Jag brukar tyst för mig själv säga att "tiden löser alltid alla problem". Det är snarare så att jag sköt problemen framför mig och fick uppleva tillfällig lycka i andra saker.
Som jag skrivit många gånger tidigare i bloggen så tar det en stund för hjärnan att hänga med när kroppen går ner i vikt. Min egna erfarenhet säger ungefär 3-6 månader efter ligger hjärnans undermedvetna uppfattning om hur bilden av ens egna kropp ser ut. Det påverkar givetvis självkänslan.
Många som känner mig väl läser säkert det här utan att riktigt känna igen mig som person. Jag har alltid varit social och öppen, utan rädsla för att göra fel och utan hämningar. Men man ska inte blanda ihop självsäkerhet med självkänsla. Självsäkerheten är situationsanpassad, ett spel utifrån vilken situation man befinner sig i. På jobbet, i hemmet, bland vänner, på tåget. Ja helt enkelt konstant efter vilken situation du befinner dig. Det finns situationer där man känner sig trygg och då är självsäkerheten hög och sen situationer där man känner sig otrygg och således speglas även en låg självsäkerhet överlag.
 |
| En symbolisk "vägen är lång att vandra" bild |
Det jag har märkt under min viktresa är att självkänsla är något man formar i unga år. Den är inte ristad i sten på något sätt utan om man vill så kan man arbeta upp den. Det är inte så att bara för att man går ner i vikt så går självkänslan automatiskt upp, så till er som tror på att viktnedgången automatiskt leder till lycka på det sättet så kan jag säga att det är en resa för sig. Självklart underlättar arbetet med att förbättra självkänslan om man själv känner sig tillfreds med sin kropp men även om andra bekräftar dig som person. Man kan givetvis även vara tjock, ha god självkänsla och känna sig lycklig ändå. Men i mitt fall hängde detta ihop.
Nu har det gått ca ett och ett halvt år sedan jag började min viktresa. Jag måste medge att jag är en mycket god bit på vägen med att arbeta med mig själv. Livet är mycket mer spännande och man vågar ta för sig av saker som man aldrig annars hade gjort. Att flytta till en stad utan vänner (förutom min älskade familj), att börja om på nytt, att våga erkänna för sig själv och för andra att saker och ting är nytt och känns osäkert.
Sen har vi givetvis kapitlet med tjejer. Där handlar det för mig mycket om ett spel fortfarande. Play the game så att säga. I helgen var jag ute på krogen och dansade med massor av slumpmässiga söta flickor. Då och då fick jag ett skönt leende och andra gånger fick jag en arg blick och ett avståndstagande. Man får inte se för svartvitt på detta. Nu tycker jag nästan att det är roligare att bli dissad än att bli bekräftad, det gör leken lite mer spännande på något sätt. Det gäller att våga känna sig själv, vara egoistisk och skita fullständigt i vad alla andra tycker, för stunden. Det är bara ett spel och ett himla roligt sådant också!
Singellivet i Halmstad kommer inte vara långvarigt. Min nya upparbetade självbild är så mycket bättre än den jag hade för två år sedan. Men man ska inte blanda ihop den med att - om jag går ner i vikt så går jag automatiskt upp i självkänsla. Först går man ner i vikt, och det kommer att underlätta när du ska jobba upp din självkänsla!
Livet blir genast mycket roligare att leva när man vågar ta för sig, njuta av saker och ting man själv tycker om och inte hela tiden göra allt för alla andras skull. När mina vänner ringer mig och frågar hur det nu känns att bo i Halmstad så svarar jag alltid att det känns som att ha kommit till lite av en drömvärld. Söta flickor, allmänt trevliga människor, härlig kultur, fin omgivning och nära till precis allt. Jag tror min positiva bild av staden i jämförelse med Stockholm till stor del också beror på en ökad självkänsla!
Nu tittar jag tillbaka på dagens blogginlägg. Vet inte om det gav någon av er läsare någonting, om jag lyckades förmedla själva budskapet eller om jag bara förvirrade er ytterligare. Puss och kram så länge så kämpar vi vidare tillsammans! :)
Utöver det så är mitt liv i obalans. Jag sårar människor i min omgivning bara för att jag inte känner mig själv än. Jag antar att ingen är perfekt och att livet helt enkelt får gå vidare och att man istället får lära sig av sina misstag. Så när huvudet är återställt och när sjukdomen har släppt tänkte jag ge mig på nästa utmaning. Jag ska ner 20 kg helt på egen hand med hjälp av uppsatta mål och delmål. Dessa är inte definierade ännu utan det blir en del av det förarbete jag nu måste göra innan jag har möjlighet att komma igång. Jag tänker sätta upp dessa mål så att möjlighet finns att unna sig roliga såväl som goda saker med jämna mellanrum men att det måste ske mycket restriktivt och kontrollerat. 
