Minor överallt. Man kommer att trampa på dom, det är det enda jag säkert kan säga. Nu är det dags för mig att ta tag i mitt liv igen, att sluta leka. November är här och vinterkylan närmar sig successivt. Här sitter jag och skriver, det är söndags morgon och igår somnade jag tidigt. Inlindad i mitt stora täcke reflekterar jag över livet samtidigt som jag kollar på den delen av programmet "så mycket bättre" som jag igår somnade ifrån i soffan.
Med höstmörkret kommer givetvis mycket känslor. Många människor lever nog i samma vardag. Denna härliga och varma sommar har inneburit så mycket förändringar för mig. Det är nog svårt att egentligen förstå vad jag håller på med ibland. Verkligheten kommer så småningom ikapp en. Jag är otroligt glad att jag 2013 tog steget att kämpa mot min vikt och att jag 2014 tog steget att förändra mitt liv till något som ger mig mer livsglädje. Ibland har jag för bråttom i min vardag, att skynda långsamt är ett uttryck som verkligen aldrig har passat mig, jag vill skynda snabbast!
Nu tänker jag ta en novembermånad och se om jag kan komma i fysisk form igen. Sommaren drog nog lite ut på tiden och jag har nog slappnat av lite för mycket. Dags att återinföra några måsten igen och komma igång med att äta rätt mat i kombination med träning och motivation. Dock så är det svårt att finna motivationen i svackorna, det var där Frida (Itrim) slog alla andra på fingrarna. Det är skönt med en utomstående person som lyssnar, analyserar, beslutar och även motiverar mig i rätt riktning.
Just nu känner jag bara för att isolera mig själv från min omgivning. Stänga av alla kanaler till omvärlden och komma tillbaka till nästa vår igen. Givetvis fungerar inte världen så utan man får ta varje dag som den kommer. Dessutom brukar den känslan, för mig, väldigt snabbt övergå till rakt motsatta effekten och då jagar man istället sällskap från allt och alla.
Vi är inte rädda för någonting längre
Amanda Jensen och Ola Salo - Ur "Så mycket bättre" 2014-11-01
