Universitetslivet fortsätter

Här om dagen gick jag in på Itrims hemsida för första gången på mycket länge. Ville se var närmsta center fanns i förhållande till Halmstad. På sidan kunde jag finna Varberg vilket ligger 40 minuter norrut med tåg och Helsingborg som ligger 1 timme söderut. Varje tågresa tur och retur går på ca 200 kronor. Nej, det går inte ihop sig riktigt.

Det går inte så bra med hälsan just nu även om jag önskar att det hade gått bättre. Ett halvår av kärlek, studier och jobb har tagit upp min vardag. Låter inte alls för hemskt eller hur? Det har det inte heller varit, jag har varit lycklig och njutit av livet. Nu lämnar jag däremot utrymme för reflektion och återblick. 

Jag saknar Fridas givande ord under ett motivationssamtal på 25 minuter som kunde komma att påverka min vardag för de kommande två månaderna till nästa gång man saknade motivation igen. Jag har kraften att själv lyckas, det vet jag sedan jag gjorde resan för snart två år sedan. Men motivationen, denna eviga fråga och något som finns allokerat någonstans under allt detta hår innanför ett skal av ben, var finns motivationen egentligen?! 

Sitter på universitetet just nu. Skulle gått på en föreläsning men bestämde mig för att en sallad till lunch och självstudier på valfritt område (helst marknadsföring) var mer aktuellt. Jag tänkte börja igen, äta kyckling och sallad till jag ruttnar bort. Men mitt problem är att jag gärna blandar i lite cesardressing och rostad lök i blandningen! Haha, I-lands problem eller var?

Framtid går i vanlig ordning som en röd tråd genom mina tankar. Var vill jag jobba när jag är klar om några år? Ska jag flytta utomlands för att tjäna mer pengar? Ska jag starta aktiebolag redan idag och arbeta med något jag är bra på? Vilka är mina egentliga styrkor och svagheter? Jag älskar att föreläsa, kan man tjäna pengar på det - jo men absolut, förutsatt att man har erfarenhet på området och vet vad man pratar om! 

Haha.. denna eviga resa som aldrig tycks vara för sista gången. Om jag ändå visste att kampen kommer vara i en massa år till! Hur går det för er mina vänner? Inte kollat till mina bloggvänner och deras hälsobloggar på ett bra tag nu! Allt för att slippa studera antar jag? Allt för att slippa öppna boken! Nu kör vi på en stund till, spräck bubblan och återgå till vardagen! Woopa! 

2015-01-13 Tips vid svackor

Bloggen börjar vakna till liv igen. Sakta men säkert hör människor av sig genom olika sociala medier och vill ha tips och trix på sin resa. Igår ägnade jag åtskilliga timmar åt att försöka hitta ett blogginlägg där jag faktiskt har arbetat i motgång, och tro mig, såna finns det! Dock tycks jag inte kunna hitta dom i stimmet av alla texter jag lyckats författa genom de här två åren. 

Visst när man väl ger sig in i en resa är man som mest motiverad. Det finns en anledning till att en viktnedgång består av tre stycken stora grundpelare:

• Kost
• Motion
• Motivation

Tas en av pelarna bort så faller korthuset. Ofta gäller det då att stabilisera upp en av pelarna när den har rasat. Ibland rasar även två och tre stycken och då gäller det bara att komma på fötter igen. Ett stort steg i detta är såklart att inse att man hamnat snett igen. Sen känner jag till den tomma känsla av att veta att man gör fel men att man egentligen skiter i det, man fångar dagen och lever bara vidare som man alltid gjort för att man vill vara bekväm. Kom då ihåg att ju längre du väntar, desto tuffare kommer du får det sen.

Sen ska man veta det att om man är skadad ska ska man inte träna den del av kroppen som är skadad, om nu inte läkaren säger att man ska det. Är du sjuk så är det bara dåligt att träna, ta en promenad om du kan, men om du inte orkar det heller så fokusera på de två återstående pelarna så länge. Fortsätt vara motiverad och fortsätt hålla kosten! Ett sätt att arbeta för att inte hela huset ska falla när man blir sjuk eller skadad är helt enkelt att vara förberedd. När jag var som mest aktiv på Itrim och i min viktnedgång hade jag en inställning att jag när som helst kunde bli skadad eller sjuk. Min inställning var att "inget ska få hindra mig på min resa, bring it on!". Har man den inställningen när skadan väl kryper sig på så brukar det lösa sig rätt fint. 

Om du är Itrim-medlem rekommenderar jag dig som just nu är i en svacka att helt enkelt ta dig till ditt center. Utgå från att du ska släpa dig igenom cirkeln om du så ska promenera och köra långsamt bara för att ha det gjort. Jag har verkligen haft mina sega stunder i cirkeln men det är okej, det är symbolvärdet att du kom dit som räknas!! Dessutom är det guld värt att möta personalen för dom hjälper dig direkt när dom ser att du har en svacka, dom är ju utbildade superhjältar på den fronten!! 

Nu ska jag sluta hitta ursäkter till att inte behöva skriva på mitt skolarbete och sluta blogga. Om du som följare hittar något inlägg i bloggen där jag skrivit att jag är dåligt motiverad så dela gärna med dig i någon kommentar, knappt så att jag själv hittar det ens med hjälp av google! 

2015-01-07 Första dagarna passerade!

Tufft det här! Ofta somnar jag hungrig på kvällarna nu när jag inte äter lika mycket som innan. Jag och en kompis ska börja simma en gång i veckan har vi sagt, sen så ska eventuell mamma också börja simma igen snart så det lär bli en hel del träning vare sig jag vill eller inte. Helt ärligt saknar jag cirkelträningen på Itrim väldigt mycket, den var så enkel och man kände inte att man ställer några jobbiga krav på sig själv. Dessutom går tiden väldigt fort när man tränar i 30 sekundersintervaller. Om jag nu mot all förmodan skulle flytta tillbaka till en stad där Itrim finns så tror jag dock inte att jag skulle vilja spendera så mycket pengar på träningen igen, det är helt enkelt inte värt pengen. Visst, när man ska göra resan för första gången så är det värt varenda krona, för man är så desperat efter ett resultat, men nu i efterhand när man känner till sätten så är det tveksamt. Det jag dock är redo att investera i skulle vara de motiverande samtalen, för det är ingen som lyckas konkurrera med på samma sätt!

Idag har jag kommit igång med studierna efter vinterns uppehåll. Läst en halv bok om transformerande ledarskap, tänkte läsa andra halvan imorgon och sen skriva hemtenta på det till helgen. Skönt att vara igång igen, inte bara sitta hemma och spela spel, inte riktigt min grej att bara vara, måste hålla mig sysselsatt! 

Snart har dock en helv vecka passerat. Är inne på dag 6 just nu och tycker det går lite i vågor. Som vanligt är det brödet och biopopcornen som lockar mest, även om jag nu inte varit på bio på över en hel månad. Just nu har jag inte ens råd att gå på bio så det behöver jag inte ens fundera på, haha! När jag ställde mig på vågen dag 1 blev jag lite skrämd, 109,8kg. Hur i helvete lyckas man gå upp så mycket på så kort tid. Jag tror att jul och nyår bidrar lite till att man går upp i vikt, men jag måste ha riktiga problem när jag går upp så mycket som 20 kg på 4 månader! Min kropp kommer nu att hata mig när det är dags att gå ner dessa 20 kg igen. Jojo-bantning när den är som bäst, kruxet är som sagt att hitta en metod när man väl är nere. Idag när jag ställde mig på vågen stod det dock 105 kg så jag vet att jag gör rätt igen! Bara att fortsätta kämpa! 

2015-01-02 Nyårslöfte och nystart!

Lite löjligt är det nu att jag som alla andra börjar satsa igen från nyår. Allt har sina vågor och nu återgår jag alltså till det fungerande konceptet med handfast minus. Till frukost står alltså yoghurt och müsli på agendan, till lunch blir det något spexat utan kolhydrater enligt storleken på mina händer och till middag och kvällsmat är det måltidsersättningar som gäller.

Mat och sovklockan är aktiverad! Klockan 12, 16 och 19 ringer den i vanlig ordning! Regelbundenhet var det! Dessutom hittade jag min stegräknare under soffan häromdagen, det var som om den faktiskt sa till mig att det är dags att börja igen! Målet är att gå 8000 steg om dagen, men det lär inte vara några som helst problem med tanke på att det är 5600 steg till och från högskolan. Om några veckor tänkte jag väl öka till 10000 steg, men vill mjukstarta lite först. 

Det som skrämmer mig mest är som vanligt träningen. Jag har inte satt min fot i en träningslokal på ett per månader nu. Simningen är helt okej, det tycker jag ju är skoj! Men gymmet.. där hör jag liksom inte hemma riktigt. Jag ska anmäla mig till toughest viking i Malmö i Maj och springa med min kompis. Det är 8 km löpning med massor av fysiska hinder på vägen. Dock tycks jag ständigt ha brist på pengar att faktiskt betala min anmälningsavgift för så jag hoppas jag hinner innan platserna tar slut!

Om livet runt omkring så går det bra. Snart klar med min första termin och ska påbörja min andra termin på högskolan. Kurser som jag ska läsa till våren är Statistik samt en kurs som heter Arbetspsykologi och hälsa. I övrigt har vi lite vinteruppehåll i kören jag sjunger i så det är lite trist att gå och vänta på att den ska starta igen. 

Nej, nu blir det tuffa tider igen! Det är både med nervositet och med spänning jag nu fortsätter resan som skulle ha varit för sista gången... kanske är dags för ett namnbyte ;)

Vecka 81

Idag väger jag 102 kg. Det är alldeles för mycket. Jag har passerat tresiffrigt vilket jag sa att jag aldrig mer skulle göra, och jag mår absolut piss över det! Mycket handlar det om att lära känna sig själv i sitt nya liv men samtidigt komma ihåg hur det gamla var. Just nu ligger jag hemma och hostar mina lungor sönder och samman samtidigt som jag har feber och ont i halsen, ingen härlig kombo inte! När jag har feber så får jag sjuka mardrömmar som jag bara inte vill uppleva, så försöker samtidigt att undvika sova under korta perioder och ser hellre att jag sover hela natten. 

Utöver det så är mitt liv i obalans. Jag sårar människor i min omgivning bara för att jag inte känner mig själv än. Jag antar att ingen är perfekt och att livet helt enkelt får gå vidare och att man istället får lära sig av sina misstag. Så när huvudet är återställt och när sjukdomen har släppt tänkte jag ge mig på nästa utmaning. Jag ska ner 20 kg helt på egen hand med hjälp av uppsatta mål och delmål. Dessa är inte definierade ännu utan det blir en del av det förarbete jag nu måste göra innan jag har möjlighet att komma igång. Jag tänker sätta upp dessa mål så att möjlighet finns att unna sig roliga såväl som goda saker med jämna mellanrum men att det måste ske mycket restriktivt och kontrollerat. 

Nyligen läste jag en kurs på högskolan som heter projektarbete. När jag i veckan fick resultatet från tentan blev jag överlycklig. 57,5 poäng av 60 möjliga. Då lämnade jag även en fråga på 2 poäng helt obesvarad för att jag inte kunde den. Detta innebär alltså att jag i princip maxat alla frågor jag besvarade, vilket i sig är väldigt roligt. Denna kurs i projektarbete och projektledning kan jag nu nyttja när jag ska ge mig på nästa del i min viktnedgång. Så fort jag skrivit färdigt min planering så tänkte jag försöka publicera den här på bloggen så att ni kan följa min resa på nytt! Ge aldrig upp, tänk positiva tankar och låt inte dig själv eller andra bestämma fel saker åt dig! 

Vecka 78

Minor överallt. Man kommer att trampa på dom, det är det enda jag säkert kan säga. Nu är det dags för mig att ta tag i mitt liv igen, att sluta leka. November är här och vinterkylan närmar sig successivt. Här sitter jag och skriver, det är söndags morgon och igår somnade jag tidigt. Inlindad i mitt stora täcke reflekterar jag över livet samtidigt som jag kollar på den delen av programmet "så mycket bättre" som jag igår somnade ifrån i soffan.

Med höstmörkret kommer givetvis mycket känslor. Många människor lever nog i samma vardag. Denna härliga och varma sommar har inneburit så mycket förändringar för mig. Det är nog svårt att egentligen förstå vad jag håller på med ibland. Verkligheten kommer så småningom ikapp en. Jag är otroligt glad att jag 2013 tog steget att kämpa mot min vikt och att jag 2014 tog steget att förändra mitt liv till något som ger mig mer livsglädje. Ibland har jag för bråttom i min vardag, att skynda långsamt är ett uttryck som verkligen aldrig har passat mig, jag vill skynda snabbast!

Nu tänker jag ta en novembermånad och se om jag kan komma i fysisk form igen. Sommaren drog nog lite ut på tiden och jag har nog slappnat av lite för mycket. Dags att återinföra några måsten igen och komma igång med att äta rätt mat i kombination med träning och motivation. Dock så är det svårt att finna motivationen i svackorna, det var där Frida (Itrim) slog alla andra på fingrarna. Det är skönt med en utomstående person som lyssnar, analyserar, beslutar och även motiverar mig i rätt riktning.

Just nu känner jag bara för att isolera mig själv från min omgivning. Stänga av alla kanaler till omvärlden och komma tillbaka till nästa vår igen. Givetvis fungerar inte världen så utan man får ta varje dag som den kommer. Dessutom brukar den känslan, för mig, väldigt snabbt övergå till rakt motsatta effekten och då jagar man istället sällskap från allt och alla. 

Vi är inte rädda för någonting längre 

Amanda Jensen och Ola Salo - Ur "Så mycket bättre" 2014-11-01

Vecka 76

Idag tänker jag skriva ett intressant inlägg om hur jag uppfattar att min självkänsla hänger samband med själva viktnedgången. Jag tror att många som går ner i vikt, eller som vill gå ner i vikt jagar någon form av lycka. Ofta tror jag man från ett perspektiv uppfattar sig själv som just olycklig och man skyller mycket på sig själv och sin vikt. Så var i alla fall fallet hos mig. 

Inombords var jag väl medveten om att det inte fanns någon annan att skylla på än mig själv för att jag var så tjock som jag ändå hade blivit. Men med jämna mellanrum vara jag nere i en sån djup håla att allt, att livet, kändes meningslöst. Jag har alltid haft ett talesätt som hjälpt mig ur alla svåra stunder jag upplevt. Jag brukar tyst för mig själv säga att "tiden löser alltid alla problem". Det är snarare så att jag sköt problemen framför mig och fick uppleva tillfällig lycka i andra saker. 

Som jag skrivit många gånger tidigare i bloggen så tar det en stund för hjärnan att hänga med när kroppen går ner i vikt. Min egna erfarenhet säger ungefär 3-6 månader efter ligger hjärnans undermedvetna uppfattning om hur bilden av ens egna kropp ser ut. Det påverkar givetvis självkänslan. 

Många som känner mig väl läser säkert det här utan att riktigt känna igen mig som person. Jag har alltid varit social och öppen, utan rädsla för att göra fel och utan hämningar. Men man ska inte blanda ihop självsäkerhet med självkänsla. Självsäkerheten är situationsanpassad, ett spel utifrån vilken situation man befinner sig i. På jobbet, i hemmet, bland vänner, på tåget. Ja helt enkelt konstant efter vilken situation du befinner dig. Det finns situationer där man känner sig trygg och då är självsäkerheten hög och sen situationer där man känner sig otrygg och således speglas även en låg självsäkerhet överlag. 

En symbolisk "vägen är lång att vandra" bild

Det jag har märkt under min viktresa är att självkänsla är något man formar i unga år. Den är inte ristad i sten på något sätt utan om man vill så kan man arbeta upp den. Det är inte så att bara för att man går ner i vikt så går självkänslan automatiskt upp, så till er som tror på att viktnedgången automatiskt leder till lycka på det sättet så kan jag säga att det är en resa för sig. Självklart underlättar arbetet med att förbättra självkänslan om man själv känner sig tillfreds med sin kropp men även om andra bekräftar dig som person. Man kan givetvis även vara tjock, ha god självkänsla och känna sig lycklig ändå. Men i mitt fall hängde detta ihop. 

Nu har det gått ca ett och ett halvt år sedan jag började min viktresa. Jag måste medge att jag är en mycket god bit på vägen med att arbeta med mig själv. Livet är mycket mer spännande och man vågar ta för sig av saker som man aldrig annars hade gjort. Att flytta till en stad utan vänner (förutom min älskade familj), att börja om på nytt, att våga erkänna för sig själv och för andra att saker och ting är nytt och känns osäkert.

Sen har vi givetvis kapitlet med tjejer. Där handlar det för mig mycket om ett spel fortfarande. Play the game så att säga. I helgen var jag ute på krogen och dansade med massor av slumpmässiga söta flickor. Då och då fick jag ett skönt leende och andra gånger fick jag en arg blick och ett avståndstagande. Man får inte se för svartvitt på detta. Nu tycker jag nästan att det är roligare att bli dissad än att bli bekräftad, det gör leken lite mer spännande på något sätt. Det gäller att våga känna sig själv, vara egoistisk och skita fullständigt i vad alla andra tycker, för stunden. Det är bara ett spel och ett himla roligt sådant också! 

Singellivet i Halmstad kommer inte vara långvarigt. Min nya upparbetade självbild är så mycket bättre än den jag hade för två år sedan. Men man ska inte blanda ihop den med att - om jag går ner i vikt så går jag automatiskt upp i självkänsla. Först går man ner i vikt, och det kommer att underlätta när du ska jobba upp din självkänsla! 

Livet blir genast mycket roligare att leva när man vågar ta för sig, njuta av saker och ting man själv tycker om och inte hela tiden göra allt för alla andras skull. När mina vänner ringer mig och frågar hur det nu känns att bo i Halmstad så svarar jag alltid att det känns som att ha kommit till lite av en drömvärld. Söta flickor, allmänt trevliga människor, härlig kultur, fin omgivning och nära till precis allt. Jag tror min positiva bild av staden i jämförelse med Stockholm till stor del också beror på en ökad självkänsla!

Nu tittar jag tillbaka på dagens blogginlägg. Vet inte om det gav någon av er läsare någonting, om jag lyckades förmedla själva budskapet eller om jag bara förvirrade er ytterligare. Puss och kram så länge så kämpar vi vidare tillsammans! :)

Vecka 73

Tiden går verkligen fort när man har roligt. Tiden i Halmstad känns nu som hemma på riktigt. Jag har återfått min stora passion för simningen igen, känns verkligen härligt. Beställde precis hem nya simfötter för att kunna träna benen lite bättre.

En stor del i att ha vägt så himla mycket var att jag har ganska bra vadmuskler. Men låren har fluffat till sig med fett. Genom detta har kroppen anpassat all teknik, gång, löpning och simning till att främst anstränga vaderna framför låren. Så nu blir mitt mål att försöka arbeta bort detta så att jag kan använda rätt muskelgrupper istället.

Gällande kosten så spårade det ur igen. Livet är en konstant kamp och mitt mål är att hitta en metod som fungerar. Jag var uppe på 99 kg och vände för ett par veckor sedan, därefter började jag med ett godislöfte då det var den främsta orsaken till mina motgångar. Nu, några veckor senare är jag nere på 94 kg igen och går stadigt ner i vikt.

Jag tror på det Frida sa, att jag inte borde jojo-banta så himla mycket, det mår inte kroppen bra av. Så det gäller att kämpa sig till en levnadsmetod som fungerar i långa loppet. Nu går jag på ett tips Anton nämnde för någon vecka sedan att bara tillåta alkohol en gång i veckan samt godsaker en gång i veckan, på sin höjd! Det blir lätt så mycket mer nu när man studerar.

En stor fördel med att ha flyttat är att jag knappt äter ute på lunchställen längre. Förr kunde det bli att jag åt ute i snitt 1-2 gånger per dag. Nu sker det 1-2 gånger per månad istället! Dels beror det på att studentekonomin inte klarar annat så jag är illa tvungen, men dels beror det också på att jag skaffat ett riktigt kök, så det blir en helt annan upplevelse att laga mat själv.

I övrigt har jag börjat hitta lite hobbys. Börjat sjunga i kör som jag inte hade tid med i Stockholm och i helgen är det dags för körläger. Ser jag verkligen fram emot!

Nä, fortsätt kämpa tillsammans! Tjing!

Vecka 67

Flytten är genomförd och jag har kommit till mitt nya paradis, Halmstad. Men visst är det varierande känslor som kommer och går. Mycket svårt att sova på nätterna, vilket gör att jag gärna blir sängliggandes till sent på dagarna, tar ikapp sömnen på morgonen. Att fatta beslut om att göra en livsförändring är en sak, att genomföra den är en helt ny resa. 

Det positiva är att jag numera får tiden att gå genom att träna och röra på mig. Jag försöker göra mig av med dåliga vanor och fokusera på det som är bra. Just nu tränar jag mycket styrka och nästan ingen kondition som jag tidigare varit van vid. Målet är att bygga upp en bra muskelstyrka från grunden.  Igår körde jag armar, idag blev det ben och imorgon blir det simning. 

Blandade känslor i kroppen. En del av mig vill bara bli lämnad ifred och en annan vill skapa nya kontakter och vänner här nere. Antagningen till högskolan gick sådär vilket gör att det inte är lika enkelt att bygga kontakter den vägen. Reservplats med dåliga odds till att bli antagen. Jag har sökt ett extrajobb på ICA men drar mig för att söka jobb överlag. Jag är rädd att jag ska komma in i samma stressiga banor som jag var i Stockholm utan att jag tar hand om mig själv. Det är viktigt att även jag vinner på att lägga ner min energi i något, jag är alltid alldeles för givmild.

Vågen står på 92 igen. Jag märker att vågen pendlar väldigt mycket nu när jag tränar styrka. Jag försöker äta vettig normal mat fyra gånger per dag för att få in goda vanor som fungerar i framtiden. Målsättningen är ju att musklerna ska göra att jag får en bra grundförbränning och bränner bort det fettet jag har i alla fall. Sen finns det såklart alltid ständiga förbättringar att göra på matfronten, men det är ett problem jag kommer få kämpa med resten av livet. 

En av fördelarna med Halmstad är att avstånden till allt är både längre och kortare på samma gång. Längre att gå när man ska någonstans, så ofta cyklar man. Men samtidigt närmare till stadskärnan än i Stockholm. Både studier och potentiella arbetsplatser ligger bara 5 minuter cykelväg från där jag bor. Allt är alltså både längre bort men samtidigt mycket närmare. Att jag inte längre har vardagslyx så som rulltrappor och tunnelbana bidrar väldigt mycket till att vardagsmotionen hålls i form. 

Får ta och kämpa vidare på mitt nya äventyr och se mig om var tiden tar mig. Tiden som även den spelar mig ett spratt just nu. Den går extremt långsamt samtidigt som dagarna och veckorna bara susar förbi. Jag skulle behöva ta mer promenader i området än vad jag faktiskt har gjort, även upptäcka staden och stranden. Men jag har inte orkat eller så har det funnits dåligt väder att skylla på. En av de bästa dagarna här i Halmstad hade jag i förra veckan när jag och mina vänner från Malmö gick omkring och jag visade runt i staden kring det lilla jag kände till. Då upptäckte jag en hel del smultronställen! Bland annat så kollade vi in stadsbiblioteket som var supermysigt, där kommer jag spendera massor med timmar så småningom. 

Keep on beeing a fighter!

Vecka 62 och en halv..

Man skulle kunna tro att jag jobbar med säkerhet om dagarna (det gör jag). Efter jobbet har jag nämligen två dagar i rad gått ner till en liten strand som finns ett par hundra meter från jobbet för att lägga mig i solen en stund. Både igår och idag så somnade jag nämligen rätt omgående efter att ha kopplat in lite trance med Armin van Buuren i öronen. Helt borta och så skönt. Risken för att bli totalt rånad är dock överhängande! 

Hur har det gått då? Varierat. Jag står kvar på samma vikt som innan, nu på morgonen så vägde jag 84,7 kg. Till frukost har jag börjat äta två knäckebrödsmackor med leverpastej för att variera min kost med yoghurten. Det brukar dock bli betydligt fler smulor än när jag äter yoghurt. Det svåra har varit att hålla sig ifrån en middag med vännerna eller en glass med någon kollega innan man slutar. Jag gör nya försök varje eviga dag. Det får inte bli som förr och jag får aldrig glömma bort att välja! 

Jag glömmer lätt bort att jag fortfarande skall gå ner i vikt. När jag sitter på stranden utan tröja så har jag fortfarande en stor mage att tänka på. Den ska jag till viss del träna bort fast det finns fortfarande mycket fett  att hämta. Därför vore det bra om jag nu klarar av min resa till fullo innan jag börjar med mina undantag! Sommaren är verkligen en utmanande tid om man går utanför en svartvit ram. 

Idag tog jag dessutom steget att gå till vårdcentralen för att få medicin mot mitt ärftliga höga och farliga kolesterol. Många förknippar kolesterol med dåliga matvanor. Kolesterol sätter sig på insidan av blodkärlen och riskerar till slut att täppa igen dessa och det kan leda till hjärtstopp och stroke. För att kort sammanfatta det finns det många typer av kolesterol, bra, dåligt, matrelaterat och ärftligt. Jag har åkt på dåligt + ärftligt. Visst träning och kost kan säkert sänka värdena men aldrig till ofarliga nivåer och därför behöver jag äta medicin resten av mitt liv.

Att jag måste äta medicin har jag vetat om sedan jag var ung tonåring men det har bara inte varit viktigt, fram till nu. Efter min viktnedgång inser jag att mitt liv är långt och jag har precis börjat mitt äventyr på riktigt. Vad jag gjorde fram till idag tål att funderas på men jag känner verkligen att jag nu ger mig in i en nysatsning! Ska bli så himla härligt att se vart livet tar mig!