Viktnedgången förändrade mitt liv. Men hur såg det ut innan? Gång på gång har jag försökt att gå ner i vikt och gång på gång har jag misslyckats. Själva viktuppgången skedde stegvis under flera år och ju mer stillasittande och stressigt arbete jag har haft desto mer har jag också gått upp i vikt.
Många gånger har min far ringt mig och med panik i rösten mer eller mindre krävt att jag ska gå ner i vikt. Jag lyssnade inte. Till slut blev det ångestladdat. Jag minns ett besök jag gjorde när jag åkte ner till Småland (där han bor) och det första jag sa till honom var att om vi ska prata om vikt så låt oss prata nu och "få det överspelat" föra att sedan kunna prata och umgås som vanligt. Det var helt enkelt för ångestfullt att prata om. Det finns fler liknande situationer när jag aktivt hållit mig borta från människor som bara ville mig väl, för att det var för jobbigt.
Det är fortfarande ångestfyllt att tänka tillbaka och att nu ha lyckats innebär att fokusen framöver blir att aldrig mer hamna i samma situation igen. Men som jag sagt många gånger förr så jämför jag fetma med ett beroende och missbruk. Jag tror inte att det är borta bara för att jag har lyckats. Beteendet måste förändras på lång sikt, först om några år kan jag säga att jag "är bättre". Till dess är det enda jag kan göra att kämpa för varje dag som går!
Nästa vecka är en tredagarsvecka. Måndag - Onsdag och Torsdag. Tisdagen består till större delen av mötesverksamhet och räknas därmed bort. Att genomföra fem dagars arbete på tre dagar lämnar inte mycket tid till att arbeta proaktivt. Vi får helt enkelt göra som vanligt och fånga dagen! Veckan börjar i alla fall med invägning på Itrim med tillhörande gruppträff. Jag är osäker på om jag fått någon hemläxa men den konsekvensen får jag ta imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar